Billströmska Folkhögskolan representing: DUR i Bolivia

Lite sent, men anda; har kommer forsta uppdateringen fran oss i El Alto (distrito 4, estrellas de belen) pa Chasqui. Jag inser just att vi har hangt har i tva veckor nu, nagot overraskande men jag vet egentligen inte varfor. Tid raknas inte i samma sekunder och minuter har som hemma, kan inte avgora hur lange det kanns som att vi har varit har men en sak ar saker - varje dag ar ett aventyr i sig.
     Forsta dagarna har pa fritidscentret var vi ganska missnojda, detta berodde framst pa det laga antalet ungdomar som kom pa formiddagarna, vilket gjorde att vi kande oss ganska overflodiga och mest drog runt som tva forvirrade tomtar. Senare har vi fatt berattat for oss varfor inte sa manga kommer: de aldre barnen/ungdomarna gar i skolan pa eftermiddagarna och kan alltsa komma till Chasqui pa formiddagarna for att fa studiestod, kopiera fran larobocker som finns i biblioteket, hanga, gora olika aktiviteter osv. Det ar dock inte sa enkelt for dem att alltid dyka upp da de kanske har ansvar for en stor syskonskara dar hemma, maste laga mat, arbeta eller annat. Ok vi hajade men kande oss anda  overflodiga. Larmade la profe Gunilla som genast tog till handling och fragade om vi ville hanga med och besoka ett annat projekt for att se om det var en lampligare plats for oss. Stallet var ett ganska stort komplex med olika dagisklasser, studiestod for barn och ungdomar, stod till familjer, lakarmottagning osv - allt finansierat av fadderverksamhet fran varldens olika horn. Det var fantastiskt att se hur stor nytta det kan gora att ha ett fadderbarn, vilken verksamhet som kan uppsta - och hur mycket den hjalper. Det var ett pedagogiskt paradis vid forsta och formodligen ocksa alla senare anblickar, saklart ville vi hellre gora var praktik dag, dar kandes det dessutom som att vi skulle fa mer saker att gora. Ok fint, vi bytte nummer med trevliga forestandare och skildes at med lofte om ett snart aterseende. Sa tog vi bussen tillbaka till El Alto, for ovrigt kallaste platsen jag varit pa sen jag lamnade Svea, Daniel rapporterar om 8-13 grader i sovrummet, varfor vi lever i understall, mossa, vantar, fleece eller alpackatrojor och vinterkangor. Ja, husen ar inte direkt isolerade och skillnaden mellan att vara ute och att vara inne ar inte direkt nagon storre skillnad. Det ar en utmaning att kla sig sa att man inte fryser, en dag innan jag gick till Chasqui kladde jag pa mig understall, fleece, alpacatroja, poncho, regnjacka, byxor, kangor, mossa och vantar. Sedan satt jag lagom varm hela eftermiddagen och forsokte fa barnen att intressera sig for sina laxor, som den dagen likt precis alla andra dagar, var att renskriva en lang text i skrivstil. Att flera av barnen varken kan lasa eller skriva egentligen verkar spela mindre roll. Huvudsaken ar att skriva fint i finboken sa att lararen kan satta stampeln "¡muy bien!" eller kanske till och med "¡excelente!".  Da blir alla nojda och glada. Men hur ska det ga for ungen? Jaja en annan varld med andra tankar om hur saker och ting ska ga till. Intressant och frustrerande.
Sa nasta dag pa Chasqui slangde vi fram var plan att formodligen byta praktikplats till Doña Adela, hogsta hons har pa centret och hon forstod. Hon forstod att vi hellre ville gora nagot an gora inget och att vi kande det som att tid gick forlorad nar det fanns behov av vara insatser pa annat stalle. Hon forstod och kallade till ett smarre krismote med samtlig personal pa Chasqui. Vi svalde och gick dit. Forstod ganska snabbt att ingen ville att vi skulle lamna stallet och i all hast skapades en mycket val utfylld veckoplanering at mig och D. Ville vi vara med pa allting? Ja. Ok da skulle vi fa vara med pa allting. Sweet. Redan samma kvall deltog vi vid en musikaktivitet pa Chasqui som ager rum varje mandag 20-22. En grupp snubbar som alla traffades pa Chasqui for ett antal ar sedan och fick mojlighet att borja spela instrument startade senare en grupp och har nu lirat tillsammans i 6 ar. Bandnamnet: Bolivia renacido (panyttfott Bolivia) visar att kampen finns overallt, detta langt fore nya konstitutionen och Evos tilltrade till makten, men anda: "Det syftar till att vi alla tror pa vart land, pa att det kan utvecklas och framforallt forandras", lod den lyriska gitarristens ord. Jag dog. Undrar ibland vad som mojligen kan vara vackrare an nagra fattiga pojkar som tror pa sitt land trots att det ar sa korrupt, diskriminerande och forbannat svart, trots att det ar det fattigaste landet pa kontinenten. Nar de en stund senare fragade oss om vi ville hora en glad eller ledsen sang, jag sa glad och de borjade lira sa forstod jag hur de kan tro pa ett battre bolivia; pa ett pa-nytt-fott hemland. Det var gitarr, kotrumma, charango, tre olika sorters panflojt samt en annan anvlang flojt, dartill en mycket allvarlig stamma pa sang. Det var musica del viento, vindens musik - vi befann oss plotsligt i ett andinskt paradis dar det lilla kalla rummet pa Chasqui blev till toppen av Illimani, en topp jag aldrig ville lamna. Nar vi gick hem var det en ny dag i ett nytt liv, i alla fall kandes det sa. Jag tankte att jag forstod hur viktigt Chasqui ar, vad det betyder for dessa unga man. Det betyder samhorighet och att halla fast vid sin kultur. En av Chasquis filosofier ar just detta, att barnen ska uppmuntras till att halla fast vid och kanna till sin andinska kultur; musiken, danser, hantverk osv - det finns sa mycket!

Dessa dar har vi ganska fullt upp alltsa, pa formiddagarna foljer vi ofta med socialarbetaren Julia eller nagon annan till olika skolor for att informera om verksamheten pa Chasqui - om studiestod, kulturella aktiviteter och aktiviteter for att starka barnet i sin sitution (mycket fokus pa varde). Enligt henne ar det dock inte det lattaste att fa foraldrarna att skicka sina barn till Chasqui, barnhandeln ar  valdigt stor i landet och barn forsvinner hela tiden. Darmed ar foraldrar valdigt skeptiska mot center av dessa slag och det kravs ett enormt fortroende och tydlig information for att barnen ska borja komma. "Barn saknas"-anslag finns pa lite olika stallen. Vilken javla varld.
Igar foljde vi med Julia och Chasquis psykolog till en skola som larmat om ett misshandlat barn. Det visar sig vara en unge i kinder dvs 6 ar som har dykt upp ganska illa tilltyglad ett par ganger. Tillsammans med en larare pa skolan sitter vi ned med mamman och forosoker reda ut vad som hant. Mamman talar tyst och tittar ner, flertalet fragor stalls och hon svarar snallt. Hon ar fattig, ung, hyr ett hus for 50SEK i manaden tillsammans med sin sambo, har tre barn och ett i magen, pappan till barnen ar chaffor och kor minibuss dagarna i anda, kommer hem med 30-50SEK vid dagens slut (en manadslon pa max 1500SEK). Fattigdomen ar slaende och aldrig har jag upplevt den sa nara tidigare, det ar tragik. Samtidigt ar vi tacksamma att vi far sitta med vid dessa moten som ar valdigt privata och utelamnande, att vi far vara med i tragiken och far se hur saker och hanger ihop. Vi far en helhetsbild av livet i El Alto, ett fattigt liv med manga barn. Pa mandag ska vi traffa kvinnan igen och da ska hon ha med sig barnet, jag och D har lovat underhalla barnet pa basta satt.
Livet pa Chasqui da ja, formiddagarna agnar vi som ovan namnt mest at aktiviteter utanfor centret, medan eftermiddagen innebar en mycket hektisk episod pa Chasqui. Alla barn som gar i skolan pa formiddagarna, dvs 5-11 ar, kommer pa eftermiddagarna for att fa hjalp med sina laxor. Det ar ett hemskt studieklimat med for manga barn for antalet stolar ganska ofta och ett himla spring in och ut genom dorren. Manga av de sma kidsen ar ganska trotta sedan skolan och har stora svarigheter att koncentrera sig. Dartill ar personalstyrkan ganska underbemannad. Alla skriker efter "La prooooooofe" och vi flyttar runt bland de olika barnen. Manga har stora svarigheter vad galler mycket: farger, siffor, former, bokstaver.. Forra veckan agnade jag endel tid at att kolla barnens fardigheter genom olika tester som handlade just om farg och form, vokaler, siffror, att klippa ut former med saxen, att rita former, att hoppa jamfota, att halla balansen. Ganska kassa resultat fran manga hall, jag vet inte nar man lar sig fargerna hemma i var varld men formodligen tidigare. Vad det kan bero pa ar nog i grund och botten fattigdom. Undernaring, lite uppmarksamhet och stod hemifran eftersom att arbete alltid maste komma i forsta hand, att manga av foraldrarna sjalva inte har gatt ut grundskolan, att manga talar aymara och ofta kanske ingen spanska alls - da ar det inte sa enkelt att hjalpa sitt lilla barn med laxan, om man sjalv inte forstar. Darfor blir Chasqui en sa viktig plats for dessa barn.

I sondags drog jag och Daniel till La feria 27 de julio, El Altos fetaste marknad och formodligen stallet dar de flesta familjers inkop sker. Har aldrig varit pa nagot liknande stalle, det var som en stor affar, sjukt organiserad - med precis allting. Vi vandrade langs med biltillbehoravdelningen i sakert en kvart, helt oandligt. Varfor vi var dar, forutom for att uppleva fenomenet: vi skulle kopa bollar och kritor till ungarna. Just dessa saker visade sig finnas ungefar langst bort, varfor vi vandrade i en evighet. Hittade slutligen en fotboll, en plastboll, studsbollar, kritor och hopprep. Hann aven med att kaka en trucha, sjukt god fisk fran titicacasjon, innan vi gav upp. Foljande dag pa Chasqui var succén ett faktum, efter att barnen avslutat sina laxor slangde vi ut bollarna och hopprepen och aldrig har jag sett en liknande aktivitet pa centret. Det varade i timmar.




Dagen darpa ville vi vara kreativa och gjorde ovningen vi gjorde pa var forsta bildlektion med Janne; tva stora papper och massa kritor och alla fick rita vad de ville under tva minuters tid, sen rotation och fortsatt ritande pa sin grannes bild. Det uppstod stor forvirring till en borjan, kidsen verkar inte vara vana vid att fa rita fritt och ville heller inte rotera. Men efter en ganska kort stund var de i full aktion och resultatet blev tva fina teckningar som vi genast tejpade upp pa de kala och oinspirerande vaggarna. Seger!

Och pa tal om seger, idag bakade vi 100 kanelbullar i en gigantisk gasugn. Vi borjade klockan 09:00 och var klara cirka 14:00. Hela Chasqui osade kanel och hela tiden mottes man av glada miner. Som jag tidigare har konstaterat: vill man fa vanner ar det bara att baka en god kaka. Efter laxlasningen blev det saledes mjolk och bullar till varenda unge samt anstalld och jag tror vi har haft var mest populara dag har idag. Dock sparade vi kanske 40st, nagra till morgondagens besok Gunilla samt resten till det besok vi ska gora imorgon kvall, namligen till NATs - Niños y Adolecentes Trabajadores - i La Paz. NATs ar en organisation av och for barn och ungdomar som arbetar. Vi besokte dem redan i lordags kvall da de hade sitt veckomote; de traffas och diskuterar igenom sina rattigheter osv, sina drommar och mal, sina liv som de i manga fall bara sjalva har makten over. Igar besokte vi dem igen och samtalade lite med en kille som jobbar som skoputsare, han berattade om sin vardag, om sin historia som gatubarn, hur han hade gatt pa droger for att slippa frysa och kanna hunger, hur han lart sig om sina rattigheter genom NATs och hur han har en drom om att bli tandlakare, en drom han sakert kommer uppna. Han berattade hur allt borjade, hur de var ett fatal barn som samlades pa pradon, en stor central gata i La Paz, och hur de borjade samtala och snacka ihop sig. Hur de bestamde sig for att fran och med nasta dag putsa skor for 1 boliviano och inte mindre. Nu putsar alla for 1 boliviano, de har organiserat sig. Han talade om sitt yrke som skoputsare med vardighet, nagot han sa att han fatt genom NATs. Vid de tva tillfallen vi har besokt NATs har det aldrig varit nagot tal om att det ar synd om dem for att de jobbar, de pratar om det som en accepterad situation samt alla ar eniga om att alla ar "sina egna livs arkitekter", att bara de sjalva kan andra pa sina situationer samt att har man ett mal sa maste man kampa for det. Hela tiden kom det kloka ord ur allas munnar. Deras ogon bar pa manga erfarenheter och de berattar garna verkar det som. Eller ja. Efter en stunds tystnad: att vinna fortroende. De yngsta medlemmarna i NATs ar 5 ar.
Imorn ska vi dit igen for att bjuda pa svenskbullar och kanske fa hora fler historier. Vilken grej, helt otroligt.

Vad hander annars, jo de haller pa att gora om vagen utanfor vart hus vilket innebar att alla som bor pa gatan hjalper till att banda upp stenar. Ok inte vi da for vi har fullt upp med annat, men var kara mamita Feliza och ovriga boende i vart hus. Vi trivs for ovrigt valdrigt bra dar vi bor, det ar jag och Daniel, var mamita, Junior som ar 15 ar, Flora som ar 26, hennes snubbe som kor minibuss hela tiden och deras 5ariga son Kevin som hela tiden vill visa oss alla sina skolbocker. Vi har ofta ganska kul. Just nu ar enda boendeproblemet att nyckeln till toaletten och duschen varit bortslarvad sen snart knappa veckan. Vad som finns istallet ar ett skjul med ett hal i marken pa innegarden. Helt ok men duschen som hanger dar over kanns pa nagot satt inte helt ratt. Kanns inte som att man skulle bli renare av att ta en dusch dar. Vi fragar om nyckeln ibland men resonemanget verkar vara att den kommer fram nar den kommer fram. Ok visst, vi vill inte klaga eller sa. Duschar i La Paz nar vi ar dar ibland. Har varit i La Paz valdigt ofta pa senare tiden.



ovan: var mamita

Ok nu ar klockan 19:30 och vi maste verkligen lamna Chasqui for dagen, hoppas pa en god maltid dar hemma - har levt pa kanelbullar hela dagen och det borjar kannas trist. 

Tills vi ses!
Jonna & Daniel

en fridfull, lugn, skon, o - jag befinner mej pa isla del sol i titicacasjon. Har har jag min praktik tillsammans med emilia och daria en tjej fran scweiz, tyvarr endast 3 o halv vecka, men det kommer bli tre upplevelserika veckor. Vi har lektioner med barn tre ganger i veckan. Forsta lektionen gick vi till ett stalle pa stranden som var ett stort sopberg var vi plockade sopor. barnen var valdigt ihardiga o duktiga. de forstad snabbt, plast for sej, metall for sej osv. det resulterade i en lada med glas, tva lador metall. 4 sopsackar med petflaskor och 4 sopsackar med annat skrap. alla jobbade hart och bra. vi har lyckats fa med det mesta till copacabana pa fastlandet. ska forsoka prata med en kontakt i copacabana om mojlighet finns att de aker till on o hamtar skrap regelbundet. eftersom det inte finns nagot intresse att halla on ren, men eldar allt. o koper dit massor med varor men har inte en tanke pa att ta tillbaka tomplaskor och skrap tillbaka till fastlandet. jajaja pacha mama... hmm

men allt handlar sa klart om pengar, vem vill betala for att halla on ren om den sjalv inte tjanar pa nagot pa det. darfor kanns det extra viktigt att kunna paverka och lara barnen, aven att det inte borde vara deras uppgift att plocka skrap, sa kan de sen i framtiden ha battre tanker om miljon och gora nagot at situationen. det finns i dagslaget inga soptunnor, iaf inte pa norra delen av on, vart vi bor. och det ar pga ingen vill betala for det och se till att de toms och skots.

de kan vara en aning kortsikta i sitt tankande... men ska iaf forsoka sa ett fro har o darfor ett battre miljotankande. men det ar aven en del av deras "framtidstankande" som satter en o annan kapp i hjulet. man ser det som att framtiden rinner i en fold och nar den rinner forbi dej sa gor den o da marker man vad som hander. nar floden har paserat dej ar det inte framtid langre. man vantar och ser vad som hander och man gor inga agerande och beslut for att paverka vad som handa ska. THE FUTURE IS HISTORY!

jajaja ... det ar fett skont har pa on, finns inga bilar eller hjuldrivna fordon. det bor ca 1500 personer pa hela on, pa norrra delen bor runt 500 plus en massa asnor, grisar, far, kossor och nagon lama, det ar ett lugnt bra temo. finns massa stigar at alla hall. och eftersom lektionerna halls pa eftermiddagar och kvallar har man dagarna pa sej att vandra runt o hitta sina sma smultronstallen. helst upp pa en hojd, ensam i tystnaden och lugnet. vackra vyer at alla hall, den klarbla titicacasjon, bergen, akrarna, dalarna, o solen som skiner stor o fin ovanfor mej. det ar ganska skont andiskt klimat. solen skiner starkt och kyliga vindar drar forbi. man ar ganska pakladd o skyddar sej bade mot kyliga vindar och solens starka stralar, da vi befinner oss pa ca 3800 meter over havet och luften ar valdigt tunn. i borjan var det lite jobbigt att andas men man anpassar sej lite battre med hjalp av att tugga kokablad vilket underlattar hojdtrycket.

vi har aven engelskalektioner for vuxna och nagon ungdom brukar vara med ocksa. de flesta jobabr som guider eller med turism och darfor vill lara sej.det gar riktigt bra och det ar kul att undervisa for nagra som verkligen vill lara sej. det ar lite olika hur manga som dyker upp men runt 8 stycken brukar det vara.

all undervisning sker i huset var vi bor pa nedervaningen, dar finns aven vart kok, vi lagar den mesta mat sjalva nar vi inte ater trucha, mycket god fisk fran sjon. pa ovanvaningen har vi vara sangar. och riktigt fin utsikt, utanfor huset ar en basket/fotbollsplan o sen stranden som ligger i en fin vik o bergen i bakgrunden. pa morgonen hor du vagorna lugnt sla in mot strandkanten, de ser kossorna bada sej o dricka ur sjon, kvinnorna med sina fina klader pa vad till akrarna for att jobba, grisarna grymtandes av lycka nar komposten lamnas till dem.

bor ju namna att befolkningen pa on ar aymaraindianer. och har sags vara grunden till inkariket. finns ruiner kvar sen inkatiden, vilka pavisar att de var mycket korta da jag slog i huvet rejalt inne i ruintaket. valdigt fins belagna pa en hojd med utsikt over den klarbla magiska sjo. har sags aven ligga flera rikedomar pa booten, vilket man lat hava i innan spanjorerna hann ta sej ut till on o plundra.

jajaja jag ar lycklig! jag ar nojd har pa on och mar bra i bade sjal och hjarta!

tinnice

Tidigt i tisdags morse intog jag, Magdalena, tillsammans med Carin staden Cochabamba. Har ska vi nu spendera vara tre projektveckor och sa har langt kanns det som att det kommer bli tre intressanta och valfyllda veckor. Vi har fatt flytta in hos familjen Oruño i Alto Buena Vista som ar ett av de fattigaste omradena i Cochabamba. Alto Buena Vista erbjuder just det som namnet antyder; vacker utsikt pa hog hojd. Den ar inte bara vacker, den ar otrolig! Vi kan blicka ner over skolan Atiy dar vi idag borjade var praktik. Vi kan faktiskt blicka ner over hela Cochabamba..
 
Jag och Carin delar pa ett litet rum som mer eller mindre bestar av tva sangar. Vi har tagit med vart valfungerande sambo-boende fran Billstromska hit till Cochabamba, sa vi trivs riktigt fint i vart lilla krypin. Det ar alltid lika trevligt att hora Carin ge ifran sig ett hjartligt skratt och lite mummel i somnen, skont att veta att hon har det bra, aven nar hon sover.
Familjen ar jattetrevlig och vi blir minst sagt matta och belatna nar mamma Helen gor sina frukostar och luncher. Standarden ar i allmanhet battre an vad vi forberett oss pa har i Alto Buena Vista. Det finns visserligen inget rinnande vatten, men som de valfungerande sambos som jag och Carin ar har vi med hjalp av den gammalmodiga hinktekniken tvattat haret pa varandra. Det fungerar bra, likasa tvattningen av klader á la tval i balja, vilket vi med stor entusiasm sysselsatt oss med idag.  

Vi har traffat hollandska Anna som ar var handledare varje dag sedan vi kom hit. Hon kor oss fram och tillbaka, overallt, med sin vita minibuss som har helt underbara neonsaten i rosa, gront, gult och orange. Anna ar en entusiastisk, sprallig och valdigt hjalpsam sjal som vi kanner kommer vara valdigt betydelsefull for oss har pa praktiken. Hon har skjutsat oss den drygt halvtimmeslanga bilvagen upp till Buena Vista fran centrum tva kvallar i rad, och det ar nog den hoppigaste och minst "vag-lika" vagen jag nagonsin akt pa. Jag skulle vilja satta stark Whiplash -varning pa den. E4:an kommer vara som den finaste sammet for satesmuskeln nar man kommer hem..

Idag var som sagt forsta dagen pa skolan, forsta praktikdagen. Vi blev efter ett tag placerade i biblioteket dar det pagar stodundervisning hela dagarna. Mellan 15 och 20 elever kommer dit at gangen, da fran samma arskurs/niva. Aldrarna i arskurserna kan dock skifta nagot eftersom arskursen barnet gar i beror pa vilken niva barnet befinner sig pa. De som kommer till biblioteket ar barn som behover extra stod i undervisningen, och eftersom det ar stora klasser verkar extraundervisningen som bedrivs i biblioteket vara valbehovd. Jag och Carin kanner ocksa att vi kommer val till nytta harinne eftersom Nerda, lararen som haller i dessa lektioner, annars ar ensam med alla dessa barn. Nerda som blir som verkar bli som en extra handledare for oss ar valdigt oppen for forslag fran mig och Carin, sa vi har fatt ganska fria hander angaende vad vi kan gora av dessa lektioner i biblioteket. Vi ska se till att ta vara pa det och planera lite aktiviteter av alla mojliga slag; lekar, ovningar och en och annan temalektion. 

I skolan och biblioteket kommer vi att vara till kl 12.30 om dagarna, da barnen slutar. Efter det kommer vi att ga hem (vilket for ovrigt innebar en "skaplig" bergsbestigning, nagot vi pustande och smatt chockade erfarade idag..) for att ata lunch med familjen. Sedan kommer vi ater ga tillbaka till skolomradet dar det alldeles intill finns ett halsocenter, dar man aven bedriver eftermiddagsaktivitet for ett antal barn som annars skulle ga hem till valdigt trakiga forhallanden, sa som ett tomt hem eller ett hem dar en alkoholiserad foralder vantar. Har kommer vi efter vad vi forstatt kunna umgas och leka med dessa barn, spela spel eller ha sago- och filmstunder. Detta har ju bara varit forsta dagen, men vi har i alla fall fatt ett forsta intryck av vad vara veckor har i Alto Buena Vista kommer kunna innehalla. Vi far aterkomma allteftersom om vad vi astadkommer under de veckorna som foljer. 

Jag hoppas att alla ni andra har haft en lyckad start pa era respektive projekt, och att ni tar hand om er ordentligt!
Massa varma kramar till er fran bade mig och Carin, och aven till alla er darhemma som troget foljer oss och var resa!

//Magdalena, aven kallad Maggan

Drygt tva veckor med intressanta studiebesok, utflykter - och spanskstudier  - i Bolivias formella huvudstad Sucre gar mot sitt slut. Det ar svart att avgora om man ar helt beredd att lamna staden och skolan, La Academia latinoamerikana, eller inte. A ena sidan har man hunnit bygga upp en del rutiner med ett fast skolschema varje dag. A andra sidan kanns det som om tiden ar inne att rora pa sig och paborja praktiken pa riktigt, med de nya platser och nya vardfamijer detta nu medfor.

Det ar ocksa svart att bestamma sig for om man tycker om staden Sucre eller inte. Att tycka om en stad torde bygga mycket pa att man tycker om dess invanare och de moten som uppstar. I viken affar eller restaurang man  gar in i, ar manniskorna trevliga och tillmotesgaende (atminstone enligt min uppfattning; ¡Pase! ¡Pase!) Samtidigt bar man pa vetskapen att en stor del av Sucres invanare hyser samstamminga asikter om presidenten, om Bolivias ny konstitution och om andra manniskor, framst sadana ur ursprungsbefolkningen. Jag har inte hort med min vardfamij rent ut hur de staller sig i politiska fragor, men det framgick harom dagen med all onskvard tydlighet hur de ville se presidenten, efter att denne gjort ett av sina tv-framtradanden. Annat att ta stallning till, ar de sa vanligt forekommande hembitradena, som ges order mitt framor ogonen pa en och som inte far sitta med vid koksbordet.

Det gar inte en dag utan att man jamfor olika saker, oftast utifran ens egna utgangspunkter och referensramar. Man glommer latt bort att ta andra manniskors perspektiv. Vi kanske upplever vad som anses helt normalt och naturligt. Darmed inte sagt att man maste acceptera det...

Darutover har man att fundera over sitt forhallningssatt infor alla de manniskor, inte sallan en mamma med ett eller flera barn, som kommer fram och stracker ut en hand. Skall man ge? Vad skall man ge? Tjanar det nagonting till att ge bara en eller nagra stycken? Det ar fragor som vi i DUR diskuterade vid ett flertal tillfallen under hosten och som nu ar pataglig verklighet, varenda dag.

El Carnaval ar nu inne pa sitt tredje dygn. Vattenkriget pagar med bibehallen intensitet och nagra av oss borjar bli ordentligt trotta pa att standigt blotas ner av vattenballonger eller skum. En feg variant ar att genom bilrutan avfyra en vattenballong pa dem som befinner sig pa trottoaren. En klen trost ar att solen varmer starkt - dagstemeraturen ligger stadigt en bit over tjugogradersstrecket - och att det nastan inte blaser nagonting. Andra i gruppen (en annan) har emellertid fatt blodad tand och tanker rusta sig ordentligt infor karnevalens sista dag... man anar den industri som byggs upp kring karnevalen, med tanke pa alla de vattenballonger och skumsprayflaskor som saljs. Dartill ser vanligt folk en lukrativ verksamhet i att slapa ut en vagn och en vattenbalja och salja fardigfyllda ballonger till krigslystna forbipasserande. Jag hittar dem i kort sagt vartenda gathorn.

I kvall (mandag) antrar tva av oss bussen till Cochabamba. De tva som skall fardas hela vagen till Isla del sol fick ge sig av redan igar. Vi som aterstar kliver pa nattbussen till La Paz. Om allt gar som det skall (bussresorna i sig kan innebara ett oforutsagbart aventyr), befinner sig varje praktikpar /-grupp fran och med onsdag pa olika platser i Bolivia for nagra veckors tid framover.

Halsar Daniel

Lordag 14 feb akte vi durare till Potosi som ligger pa 3967 meters hojd, sa det var lite sjalvklart att man inte kunde andas lika bra som har " nere" i Sucre. Vi akte med en mini buss fran Sucre runt halv atta pa lordag morgon och vi kom fram till Potosi runt elva, halv tolv tiden. nar vi kom fram fick vi traffa en foredetta gruvarbetare som skulle guidea oss runt i en av gruvorna. vi fick satta pa oss "reng" klader och STORA ! stovlar och en hjalm med en lampa pa, sen var vi klara for att kunna ga ner i en gruva och titta. varan guide berattade att han varit gruvarbetare fran 13 ras alder men sedan slutat runt 18 ars alder for att det ar bade farligt och ohalsosamt att jobba nere i en gruva. Sa nu sysslade han med att guieda folk i gruvorna istallet och det hade han gatt i nagra ar. dt var en valdigt trang och svart gruva vi fick besoka,det var vatten pa marken som nadde nasta upp till aken pa en sa det var bara bra att man hade sina STORA stovlar :P nar vi kommit in en bit kom vi fram till tito som  ar harskaren under jorden, som vaje manniska som besoker lr ska jobb ai gruvan maste be och fraga om lov att vara dar nere. varan guied visade hur en vanlig liten bon cermoni gick till och inann vi fick in i gruvan hade vi oxa kopt med oss coca blad for att offra till tito och oxa ge till gruvarbeterna som jobbade dar nere. jag maste tyvarr erkanna att ja efter ca 15 min gick ut fran gruvan for ja fick svart att andas och mina ben vad gummi, vilket var valdigt synd eftersom det guiden berattade var valdigt intressant. men i en gruva har ja nu varit ï allafall, det var en upplevelse trots att den vara bara nagra min. men ja va inte den enda som gick ut sa fort ja hade med mig nagra folje slagare :P
efter besoket i gruvan fick vi en runt tur pa stan och fick hora lite historia dar oxa. Mitt pa torget fanns en stay av frihetsgudinnan som man forst trodde var exakt likadan som den i New York, men om man gick fram och tittade pa den ordentligt sag man att hon hade bar over kropp som stod for Pacha Mama = Moder Jord. Det var nagot nytt for oss alla.
varan heldags uttflykt till Potosi var lyckad och vi anlande ca 23.00 i Sucre igen, alla lika trotta och nojda.

Det var allt fran mig, untill next time
Julia