I minibuss med stolar och bord till Chasqui
Det var den sista natten i Bolivia, natten mellan söndag och måndag. Vi befann oss ater i La Paz, staden dit vi anlande forsta dagen pa var resa. Vi hoppade in i fyra taxibilar tidigt på måndagsmorgonen i riktning mot flygplatsen i El Alto och längs vagen fick vi en sista gång chansen att njuta av den vidunderliga utsikten over La Paz, den här gången såsom staden visar sig i nattskenet.
Några dagar har nu gått sedan flyget landade i Europa och jag tror att de flesta DUR:are vid det här laget har hittat upp till sina hem i Sverige. Vi är fyllda med intryck från en lång och intensiv resa i ett av Sydamerikas kanske allra fattigaste men på samma gång mest kontrastrika länder.
Vi lyckades ju samla in en hel del pengar till de olika praktikplatserna. Tack alla ni som har bidragit med en slant! När det gäller fritidscentret Chasqui, där jag Jonna hade vår praktik, markte vi tidigt att borden och stolarna i studielokalerna dit barnen kommer for att gora sina laxor, var alldeles for höga. Aven for oss vuxna var borden i hogsta laget, och nar vi tittade narmare pa saken markte vi hur flera av de minsta barnen knappt nadde med hakan over bordskanten. Vi sag alltsa ytterligare en orsak till att barnen ibland hade svart att koncentrera sig på läxläsningen och ganska snart borjade vi fundera over om vi inte kunde anvanda en del av vara projektpengar till att införskaffa mindre bord och stolar. Ett antal bolivianos hade vi redan spenderat pa kritor, bocker, bollar och hopprep, men forfarande aterstod en hel del.
Men var skulle vi fa tag pa sadant i El Alto? Skulle vi behova ta oss ner till La Paz? Vi fragade personalen pa Chasqui och hanvisades kanske inte helt oväntat till Feria 16 de julio, den gigantiska marknaden som vi hade besokt föregående sondag. "Ga till möbelgatan!", uppmanade personalen oss och eftersom det var torsdag (=marknadsdag) hejdade vi en av alla dessa minibussar och gav oss av till marknaden. Faktum ar att det fanns två hela gator som under marknadsdagarna ockuperas av mobelforsaljare, och efter någon timmes letande och tvekande om huruvida vi skulle valja tra- eller plastmöbler, samt intagande av trucha, potatis o ris i ett gatustånd (inte helt enligt rekommendationerna) inhandlade vi så tva sma bord och sex sma stolar. Tanken var att aka minibuss tillbaka, sådana som är av storleken skolans gröna Folka-buss, men eftersom dessa ar fyllda med saten for att kunna pressa in uppemot femton passagerare exklusive barn, såg vi oss tvungna att ge upp och ta en taxi - i El Alto, inte helt enligt rekommendationerna, det heller...
Naval; när vi anlände utanför Chasquis port med våra möbler kunde vi nog skönja en gnutta skepticism i personalens ansiktsuttryck, men val pa plats blev de nya moblerna mycket populara - inte bara bland de minsta barnen, utan alla ville sitta på de här platserna. Personalens aningen besvärade leenden stunden före förbyttes snabbt till mycket nöjda och glada sådana. Vi bestamde oss for att göra en ny kraftanstrangning och akte tillbaka foljande sondag for att handla ytterligare ett bord och tre stolar. Den har gangen gav vi oss emellertid inte, utan stoppade vår minibuss nummer 635 och tryckte in oss. Sammantaget val anvanda projektpengar tycker vi.
Halsar Daniel och Jonna
Några dagar har nu gått sedan flyget landade i Europa och jag tror att de flesta DUR:are vid det här laget har hittat upp till sina hem i Sverige. Vi är fyllda med intryck från en lång och intensiv resa i ett av Sydamerikas kanske allra fattigaste men på samma gång mest kontrastrika länder.
Vi lyckades ju samla in en hel del pengar till de olika praktikplatserna. Tack alla ni som har bidragit med en slant! När det gäller fritidscentret Chasqui, där jag Jonna hade vår praktik, markte vi tidigt att borden och stolarna i studielokalerna dit barnen kommer for att gora sina laxor, var alldeles for höga. Aven for oss vuxna var borden i hogsta laget, och nar vi tittade narmare pa saken markte vi hur flera av de minsta barnen knappt nadde med hakan over bordskanten. Vi sag alltsa ytterligare en orsak till att barnen ibland hade svart att koncentrera sig på läxläsningen och ganska snart borjade vi fundera over om vi inte kunde anvanda en del av vara projektpengar till att införskaffa mindre bord och stolar. Ett antal bolivianos hade vi redan spenderat pa kritor, bocker, bollar och hopprep, men forfarande aterstod en hel del.
Men var skulle vi fa tag pa sadant i El Alto? Skulle vi behova ta oss ner till La Paz? Vi fragade personalen pa Chasqui och hanvisades kanske inte helt oväntat till Feria 16 de julio, den gigantiska marknaden som vi hade besokt föregående sondag. "Ga till möbelgatan!", uppmanade personalen oss och eftersom det var torsdag (=marknadsdag) hejdade vi en av alla dessa minibussar och gav oss av till marknaden. Faktum ar att det fanns två hela gator som under marknadsdagarna ockuperas av mobelforsaljare, och efter någon timmes letande och tvekande om huruvida vi skulle valja tra- eller plastmöbler, samt intagande av trucha, potatis o ris i ett gatustånd (inte helt enligt rekommendationerna) inhandlade vi så tva sma bord och sex sma stolar. Tanken var att aka minibuss tillbaka, sådana som är av storleken skolans gröna Folka-buss, men eftersom dessa ar fyllda med saten for att kunna pressa in uppemot femton passagerare exklusive barn, såg vi oss tvungna att ge upp och ta en taxi - i El Alto, inte helt enligt rekommendationerna, det heller...
Naval; när vi anlände utanför Chasquis port med våra möbler kunde vi nog skönja en gnutta skepticism i personalens ansiktsuttryck, men val pa plats blev de nya moblerna mycket populara - inte bara bland de minsta barnen, utan alla ville sitta på de här platserna. Personalens aningen besvärade leenden stunden före förbyttes snabbt till mycket nöjda och glada sådana. Vi bestamde oss for att göra en ny kraftanstrangning och akte tillbaka foljande sondag for att handla ytterligare ett bord och tre stolar. Den har gangen gav vi oss emellertid inte, utan stoppade vår minibuss nummer 635 och tryckte in oss. Sammantaget val anvanda projektpengar tycker vi.
Halsar Daniel och Jonna
Kommentarer
Trackback
