Billströmska Folkhögskolan representing: DUR i Bolivia

Det ar inte dagsfarska nyheter direkt, men anda nagot vart att beratta om.

Vi delade rum i La Paz, Madde, Tinnice och jag. Dagen efter att vi anlant till det sa efterlangtade Bolivia, en ganska tidig gryning da vi alla vaknat av varmeslag, jag och Madde aven med en dodande huvudvark - ack, dar fick vi for att vi kvallen tidigare malligt konstaterat att vi undkommit precis alla hojd- samt jetlagsymptom - slanger Tinnice ur sig en av mig mycket vantad fraga: "Jag tankte dra till San Pedro, ska ni med eller?"

Fakta: for er som inte vet ar San Pedro Bolivias storsta fangelse, uppskattningsvis det tuffaste fangelset i Sydamerika enligt uppgift pa wikipedia.se (inte varldens sakraste kalla, men jag ar ar beredd att tro den). Fangelset ligger i La Paz.    Under hostterminen laste samtliga i klassen boken "El Choco: svensken i Bolivias mest okanda fangelse", en bok jag kan rekommendera alla som vill lasa om en fantastisk historia. Boken ger dessutom en bra bild av Bolivia. Naval, Jonas, mannen som boken handlar om, besokte oss sedan strax fore resan och berattade mycket oppenhjartligt om sin tid som fange pa San Pedro; jag tror han lamnade precis ingen oberord.

Tva manniskor som tycker mycket synd om sig sjalva pga huvudvarken svarar utan att tveka: JA. Sa beger vi oss.
Vi vandrar utan nagon som helst vagbeskrivning, fragar en ny person vid varje nytt kvarter: "Hej, vi letar efter San Pedro, vilket hall skall vi ga at?", och det kanns som att vi gar ganska lange. Vi gar rakt igenom gronsaksmarknaden smockad med cholitas (vad ursprungskvinnorna kallas) sittandes med sina grodor. De ar lugna och hemskt vackra, ropar inte efter oss att vi ska kopa deras enorma mangos och avokados - det ar en harmonisk stamning, vilket jag finner ganska ovanligt for att vara pa en enorm marknad. Vi turas om att ta taten och sicksackar oss fram bland pumpor, papayas, paprikor och potatis; bland barn och gamla; man och kvinnor. Solen steker ganska bra och allt ar sa fullt av farger att det far mig att nastan tappa andan - andan tappar jag for ovrigt bokstavligen i en uppforsbacke utan synligt slut. Pa 4000 meters hojd ar allt under andra forutsattningar och en backe ar ett fyspass. I alla fall for en svenne som jag sjalv.

Sista gangen vi fragar efter San Pedro svarar oss en gammal kvinna: "det ligger precis dar nere, alltihop:  kyrkan, torget och fangelset", ok tack, vi vandrar ner for backen (ner ar helt ok) och ser mycket riktigt kyrkan, torget och.. vilket ar fangelset? Inser plotsligt att jag kanner igen den malplacerade granen som svajar inifran en byggnad. San Pedro. Moment of truth.

Sa korsar vi gatan och gar pa trottoaren langs med fangelsets framsida. Vi svassar varldsvant forbi den bevapnade entren, jag tror vi alla inser att det ar fel plats att se radd ut pa, och mots sedan av en enorm grushog. Ok, vi gar over pa andra sidan igen, tar varsitt kort pa San Pedro och jag hinner tanka att allt kanns historiskt av nagon anledning innan vi blir uppraggade av en man som inte presenterar sig, men erbjuder oss en guidad tur i fangelset. Spontan kansla: Stick hombre, vi tittar bara. Marker dock genast hur Tinnices ogon vaxer - saklart vill hon ga in. 
Vi lyssnar till mannens foredrag om hur det hela skulle fungera rent praktiskt och svarar med att vi nog ska ga och satta oss pa en av de grona bankarna ett tag, det finns saker att diskutera. 
Ok, jag kanner mig radd av naturlig anledning, Tinnice ser faran som utmaning och Madde? Madde tar ett djupt andetag och meddelar att hon ar pa. Jag hade raknat med att Madde skulle avboja precis som jag sjalv, goddammit! Det blir tal om att jag ska ta hand om vardesakerna medan de andra gar in, jag forsoker resonera med mig sjalv. Omojligt. Ingen kontakt med mig sjalv. Hor mig saga att jag ar pa, jag vill val inte dra runt med massa vardesaker medan de andra entrar portarna till SP. Eller?
Genomgar en ganska hemsk fas av beslutsangest igen, Madde och Tinnice ar snalla och meddelar mig att jag far gora som jag vill. Tack. Jag hinner tanka att jag hajar hur grupptryck kan stalla till med skit och hur latt det kan vara att falla i fallan. Sen far jag plotsligt kontakt med mig sjalv och beslutar i enighet att jag ska ga in pa SP darfor att jag vill, darfor att perspektiv ar mitt mal med den har resan.

Sa betalar vi 200 bolivianos (200 SEK drygt), gar igenom nagra lama larmbagar och fors till ett litet rum dar vi lamnar alla utom Tinnices kamera. Det kostar att ha med sig en kamera in, plus det innebar minskad sakerhet. Vi resonerar att det racker med en, skriver vara namn pa en lista och far sedan ett nummer skrivet pa var hogra arm. Jag ar nummer 5. Besokare nummer 5. Vamos! Vakterna laser upp gallergrinden och vi gar in. Vakterna ar kvar pa utsidan. Vi fors upp for en (eller flera?) mycket smala trappor, jag forsoker uppfatta omgivningen men maste koncentrera mig pa stegen. Hjartat slar. Vi ar alltsa inne pa ett farligt fangelse fullt med fangar, utan vakter. Vi kommer upp till ett stalle med utsikt over stora delar av  SP, dar star aven nagra andra turister och var guide - Oscar. Oscar ar en ganska nerpundad argentinare pa kanske 60 bast. Han ser sliten ut. Under turens gang fragar vi honom aldrig varfor han ar dar, det kanns inte lagligt - men formodligen har han smugglat. Vi fragar heller inte hur lange han ska stanna dar. Han namner att han har barn, ganska manga verkar det som, samt att han har rest ungefar varlden over. Han sager att Berlin ar en underbar stad och jag maste tanka att han ar en man som vet. Han talar spanska, engelska, franska och tyska. Han har varit i Uppsala.

Oscar drar lite allman fakta om fangelset: avsett for 500, bebott av drygt 1500; berattar lite om hur livet funkar darinne, att det finns olika avdelningar, att din overlevnad beror pa hur mycket stalar du har. Vi kanner igen det mesta han sager, efter en bok och en forelasning ar man ganska palast. Vi fragar om han minns Jonas. "El choco? Yeah I remember him. I heard he wrote a book."
Sa borjar rundturen och jag tanker att det hela ar galet - att vi ar turister som frivilligt betalar pengar for att spatsera runt inne pa ett farligt fangelse. Ja. Han sager att det ar bast att vi koper lite godis forst, barnen kommer inte bli glada annars. Just det, barnen. Hade helt glomt bort barnen. Manga av fangarna har sina barn med sig inne i fangelset, de har ingen annan stanns att ta vagen. Fangelset eller gatan, man kan fraga sig om det senare kanske anda inte hade varit det basta?

Vi gar till en kiosk. Som Jonas sa under forelasningen: pa San Pedro finns allt. Aterkommer till detta senare. 
Sa med varsin godispase foljer vi Oscar upp och ner for trappor, igenom langa korridorer, ut pa oppna gardar. Hela tiden med "el grande Katari", en stor fange som blivit utsedd till livvakt samt en annan man tatt efter oss. Vi kikar in i endel celler, halsar pa endel fangar, pratar med nagra barn. Ger en kola till varenda unge vi ser. 

Det ar en lugn stamning inne pa fangelset, folk pular med lite olika saker: tvattar, fixar kak, hanger, spelar biljard, stadar.. Precis som Jonas meddelade ar det som ett eget litet samhalle. Det finns restauranger, affarer, olika typer av verkstader. Det finns frisorsalonger. Australiensaren, vars namn jag glomt, som var med passade pa att klippa sig under rundturen. Loco. Oscar upprepar Jonas ord: fangelset ar en helt annan plats pa natten, da andras precis allt. Vad som pa dagen kan vara stallet dar barn spelar boll kan pa natten vara platsen dar nagon mister sitt liv. Nagon som inte kan betala sina skulder, nagon som inte har tur.

Vi halsar pa i en cell dar en man fordriver tiden, samt forsorger sig sjalv, genom att tillverka modellbilar av platskivor. Ett otroligt hantverk. Vi stannar en stund och beundrar men kan tyvarr inte kopa nagot da vi verkligen spenderat de sista slantarna pa godis. Hade vart besok pa San Pedro varit planerat sa hade vi kunnat ta med mer saker till barnen, kunnat stodja nagons liv dar inne. Jaja.

Vi staller manga fragor och far svar, jag minns dem inte sa val. Oscar berattar flertalet historier, han ar en person som tycker om att beratta - lange. Anmarkningsvart ar att han avslutar varje langt uttalande med "this is just my opinion, that's all". OK? Nagot han upprepar flertalet ganger under turen: "We are in the center of the indian mines" samt "You have to understand, a prison is always a cave of bandits". Forsoker hanga med i hans luddiga historier men forlorar mig i omgivningen, i fangarnas ogon och barnens spring. Var ar jag?

Turen varar i drygt tva timmar, tiden forsvinner och intrycken blir valdigt bestaende. Jag fragar om vi kan komma tillbaka och lamna klader och saker till barnen. Visst kan vi det. Far ett namn pa en man jag kan fraga efter, han har sjalv ett barn dar inne, han ler tacksamt. Jag ar naiv och tanker att visst kommer barnen att fa sina saker. Gunilla upprepar sedan var Jonas sagt, vad jag glomt: pa San Pedro kan man inte lita pa en sjal. Varfor ska jag alltid tro sa gott om allt och alla? Hur som helst tanker jag att det ar storre chans att barnen far nagot om vi lamnar nagot an om vi inte lamnar nagot alls. Planerar atervanda till i alla fall entren nar vi atervander till La Paz. Jag vet inte om jag kommer ga in igen. Jag vet inte om jag vill. 

2 timmar pa San Pedro var en resa till en annan varld. Jag ar glad att jag inte ar den del av den.
Jag tror vi ser sa glada ut for att vi inte visste hur vi skulle se ut?


---
Under veckan som gatt har vi besokt en hel del intressanta stallen, bland annat en kvinnoavdelning pa ett fangelse.  Alla dessa besok har gjort stora intryck pa oss alla, det ar inte latt att mota utsatta manniskor; att hora deras historia och nastan kanna deras misar. Vi kanner oss nog alla valdigt otillrackliga, en svarhanterlig kansla. Varmande ar dock hur val mottagna vi har blivit precis overallt. De vill att vi ska se hur de har det, de vill visa sin verksamhet och de vill prata om sina oden. Och vi lyssnar. Vi lyssnar och forsoker ge respons. Vi ler och vi tackar for att de delar med sig. Nar vi lamnar far vi pussar pa kinderna och kramar som kanns som inga kramar forr. De sager: ta mig med till ett vardigare liv.

Det var allt for nu, ha det bra alla!
/Jonna