Billströmska Folkhögskolan representing: DUR i Bolivia

Drygt tva veckor med intressanta studiebesok, utflykter - och spanskstudier  - i Bolivias formella huvudstad Sucre gar mot sitt slut. Det ar svart att avgora om man ar helt beredd att lamna staden och skolan, La Academia latinoamerikana, eller inte. A ena sidan har man hunnit bygga upp en del rutiner med ett fast skolschema varje dag. A andra sidan kanns det som om tiden ar inne att rora pa sig och paborja praktiken pa riktigt, med de nya platser och nya vardfamijer detta nu medfor.

Det ar ocksa svart att bestamma sig for om man tycker om staden Sucre eller inte. Att tycka om en stad torde bygga mycket pa att man tycker om dess invanare och de moten som uppstar. I viken affar eller restaurang man  gar in i, ar manniskorna trevliga och tillmotesgaende (atminstone enligt min uppfattning; ¡Pase! ¡Pase!) Samtidigt bar man pa vetskapen att en stor del av Sucres invanare hyser samstamminga asikter om presidenten, om Bolivias ny konstitution och om andra manniskor, framst sadana ur ursprungsbefolkningen. Jag har inte hort med min vardfamij rent ut hur de staller sig i politiska fragor, men det framgick harom dagen med all onskvard tydlighet hur de ville se presidenten, efter att denne gjort ett av sina tv-framtradanden. Annat att ta stallning till, ar de sa vanligt forekommande hembitradena, som ges order mitt framor ogonen pa en och som inte far sitta med vid koksbordet.

Det gar inte en dag utan att man jamfor olika saker, oftast utifran ens egna utgangspunkter och referensramar. Man glommer latt bort att ta andra manniskors perspektiv. Vi kanske upplever vad som anses helt normalt och naturligt. Darmed inte sagt att man maste acceptera det...

Darutover har man att fundera over sitt forhallningssatt infor alla de manniskor, inte sallan en mamma med ett eller flera barn, som kommer fram och stracker ut en hand. Skall man ge? Vad skall man ge? Tjanar det nagonting till att ge bara en eller nagra stycken? Det ar fragor som vi i DUR diskuterade vid ett flertal tillfallen under hosten och som nu ar pataglig verklighet, varenda dag.

El Carnaval ar nu inne pa sitt tredje dygn. Vattenkriget pagar med bibehallen intensitet och nagra av oss borjar bli ordentligt trotta pa att standigt blotas ner av vattenballonger eller skum. En feg variant ar att genom bilrutan avfyra en vattenballong pa dem som befinner sig pa trottoaren. En klen trost ar att solen varmer starkt - dagstemeraturen ligger stadigt en bit over tjugogradersstrecket - och att det nastan inte blaser nagonting. Andra i gruppen (en annan) har emellertid fatt blodad tand och tanker rusta sig ordentligt infor karnevalens sista dag... man anar den industri som byggs upp kring karnevalen, med tanke pa alla de vattenballonger och skumsprayflaskor som saljs. Dartill ser vanligt folk en lukrativ verksamhet i att slapa ut en vagn och en vattenbalja och salja fardigfyllda ballonger till krigslystna forbipasserande. Jag hittar dem i kort sagt vartenda gathorn.

I kvall (mandag) antrar tva av oss bussen till Cochabamba. De tva som skall fardas hela vagen till Isla del sol fick ge sig av redan igar. Vi som aterstar kliver pa nattbussen till La Paz. Om allt gar som det skall (bussresorna i sig kan innebara ett oforutsagbart aventyr), befinner sig varje praktikpar /-grupp fran och med onsdag pa olika platser i Bolivia for nagra veckors tid framover.

Halsar Daniel