Billströmska Folkhögskolan representing: DUR i Bolivia

Lite sent, men anda; har kommer forsta uppdateringen fran oss i El Alto (distrito 4, estrellas de belen) pa Chasqui. Jag inser just att vi har hangt har i tva veckor nu, nagot overraskande men jag vet egentligen inte varfor. Tid raknas inte i samma sekunder och minuter har som hemma, kan inte avgora hur lange det kanns som att vi har varit har men en sak ar saker - varje dag ar ett aventyr i sig.
     Forsta dagarna har pa fritidscentret var vi ganska missnojda, detta berodde framst pa det laga antalet ungdomar som kom pa formiddagarna, vilket gjorde att vi kande oss ganska overflodiga och mest drog runt som tva forvirrade tomtar. Senare har vi fatt berattat for oss varfor inte sa manga kommer: de aldre barnen/ungdomarna gar i skolan pa eftermiddagarna och kan alltsa komma till Chasqui pa formiddagarna for att fa studiestod, kopiera fran larobocker som finns i biblioteket, hanga, gora olika aktiviteter osv. Det ar dock inte sa enkelt for dem att alltid dyka upp da de kanske har ansvar for en stor syskonskara dar hemma, maste laga mat, arbeta eller annat. Ok vi hajade men kande oss anda  overflodiga. Larmade la profe Gunilla som genast tog till handling och fragade om vi ville hanga med och besoka ett annat projekt for att se om det var en lampligare plats for oss. Stallet var ett ganska stort komplex med olika dagisklasser, studiestod for barn och ungdomar, stod till familjer, lakarmottagning osv - allt finansierat av fadderverksamhet fran varldens olika horn. Det var fantastiskt att se hur stor nytta det kan gora att ha ett fadderbarn, vilken verksamhet som kan uppsta - och hur mycket den hjalper. Det var ett pedagogiskt paradis vid forsta och formodligen ocksa alla senare anblickar, saklart ville vi hellre gora var praktik dag, dar kandes det dessutom som att vi skulle fa mer saker att gora. Ok fint, vi bytte nummer med trevliga forestandare och skildes at med lofte om ett snart aterseende. Sa tog vi bussen tillbaka till El Alto, for ovrigt kallaste platsen jag varit pa sen jag lamnade Svea, Daniel rapporterar om 8-13 grader i sovrummet, varfor vi lever i understall, mossa, vantar, fleece eller alpackatrojor och vinterkangor. Ja, husen ar inte direkt isolerade och skillnaden mellan att vara ute och att vara inne ar inte direkt nagon storre skillnad. Det ar en utmaning att kla sig sa att man inte fryser, en dag innan jag gick till Chasqui kladde jag pa mig understall, fleece, alpacatroja, poncho, regnjacka, byxor, kangor, mossa och vantar. Sedan satt jag lagom varm hela eftermiddagen och forsokte fa barnen att intressera sig for sina laxor, som den dagen likt precis alla andra dagar, var att renskriva en lang text i skrivstil. Att flera av barnen varken kan lasa eller skriva egentligen verkar spela mindre roll. Huvudsaken ar att skriva fint i finboken sa att lararen kan satta stampeln "¡muy bien!" eller kanske till och med "¡excelente!".  Da blir alla nojda och glada. Men hur ska det ga for ungen? Jaja en annan varld med andra tankar om hur saker och ting ska ga till. Intressant och frustrerande.
Sa nasta dag pa Chasqui slangde vi fram var plan att formodligen byta praktikplats till Doña Adela, hogsta hons har pa centret och hon forstod. Hon forstod att vi hellre ville gora nagot an gora inget och att vi kande det som att tid gick forlorad nar det fanns behov av vara insatser pa annat stalle. Hon forstod och kallade till ett smarre krismote med samtlig personal pa Chasqui. Vi svalde och gick dit. Forstod ganska snabbt att ingen ville att vi skulle lamna stallet och i all hast skapades en mycket val utfylld veckoplanering at mig och D. Ville vi vara med pa allting? Ja. Ok da skulle vi fa vara med pa allting. Sweet. Redan samma kvall deltog vi vid en musikaktivitet pa Chasqui som ager rum varje mandag 20-22. En grupp snubbar som alla traffades pa Chasqui for ett antal ar sedan och fick mojlighet att borja spela instrument startade senare en grupp och har nu lirat tillsammans i 6 ar. Bandnamnet: Bolivia renacido (panyttfott Bolivia) visar att kampen finns overallt, detta langt fore nya konstitutionen och Evos tilltrade till makten, men anda: "Det syftar till att vi alla tror pa vart land, pa att det kan utvecklas och framforallt forandras", lod den lyriska gitarristens ord. Jag dog. Undrar ibland vad som mojligen kan vara vackrare an nagra fattiga pojkar som tror pa sitt land trots att det ar sa korrupt, diskriminerande och forbannat svart, trots att det ar det fattigaste landet pa kontinenten. Nar de en stund senare fragade oss om vi ville hora en glad eller ledsen sang, jag sa glad och de borjade lira sa forstod jag hur de kan tro pa ett battre bolivia; pa ett pa-nytt-fott hemland. Det var gitarr, kotrumma, charango, tre olika sorters panflojt samt en annan anvlang flojt, dartill en mycket allvarlig stamma pa sang. Det var musica del viento, vindens musik - vi befann oss plotsligt i ett andinskt paradis dar det lilla kalla rummet pa Chasqui blev till toppen av Illimani, en topp jag aldrig ville lamna. Nar vi gick hem var det en ny dag i ett nytt liv, i alla fall kandes det sa. Jag tankte att jag forstod hur viktigt Chasqui ar, vad det betyder for dessa unga man. Det betyder samhorighet och att halla fast vid sin kultur. En av Chasquis filosofier ar just detta, att barnen ska uppmuntras till att halla fast vid och kanna till sin andinska kultur; musiken, danser, hantverk osv - det finns sa mycket!

Dessa dar har vi ganska fullt upp alltsa, pa formiddagarna foljer vi ofta med socialarbetaren Julia eller nagon annan till olika skolor for att informera om verksamheten pa Chasqui - om studiestod, kulturella aktiviteter och aktiviteter for att starka barnet i sin sitution (mycket fokus pa varde). Enligt henne ar det dock inte det lattaste att fa foraldrarna att skicka sina barn till Chasqui, barnhandeln ar  valdigt stor i landet och barn forsvinner hela tiden. Darmed ar foraldrar valdigt skeptiska mot center av dessa slag och det kravs ett enormt fortroende och tydlig information for att barnen ska borja komma. "Barn saknas"-anslag finns pa lite olika stallen. Vilken javla varld.
Igar foljde vi med Julia och Chasquis psykolog till en skola som larmat om ett misshandlat barn. Det visar sig vara en unge i kinder dvs 6 ar som har dykt upp ganska illa tilltyglad ett par ganger. Tillsammans med en larare pa skolan sitter vi ned med mamman och forosoker reda ut vad som hant. Mamman talar tyst och tittar ner, flertalet fragor stalls och hon svarar snallt. Hon ar fattig, ung, hyr ett hus for 50SEK i manaden tillsammans med sin sambo, har tre barn och ett i magen, pappan till barnen ar chaffor och kor minibuss dagarna i anda, kommer hem med 30-50SEK vid dagens slut (en manadslon pa max 1500SEK). Fattigdomen ar slaende och aldrig har jag upplevt den sa nara tidigare, det ar tragik. Samtidigt ar vi tacksamma att vi far sitta med vid dessa moten som ar valdigt privata och utelamnande, att vi far vara med i tragiken och far se hur saker och hanger ihop. Vi far en helhetsbild av livet i El Alto, ett fattigt liv med manga barn. Pa mandag ska vi traffa kvinnan igen och da ska hon ha med sig barnet, jag och D har lovat underhalla barnet pa basta satt.
Livet pa Chasqui da ja, formiddagarna agnar vi som ovan namnt mest at aktiviteter utanfor centret, medan eftermiddagen innebar en mycket hektisk episod pa Chasqui. Alla barn som gar i skolan pa formiddagarna, dvs 5-11 ar, kommer pa eftermiddagarna for att fa hjalp med sina laxor. Det ar ett hemskt studieklimat med for manga barn for antalet stolar ganska ofta och ett himla spring in och ut genom dorren. Manga av de sma kidsen ar ganska trotta sedan skolan och har stora svarigheter att koncentrera sig. Dartill ar personalstyrkan ganska underbemannad. Alla skriker efter "La prooooooofe" och vi flyttar runt bland de olika barnen. Manga har stora svarigheter vad galler mycket: farger, siffor, former, bokstaver.. Forra veckan agnade jag endel tid at att kolla barnens fardigheter genom olika tester som handlade just om farg och form, vokaler, siffror, att klippa ut former med saxen, att rita former, att hoppa jamfota, att halla balansen. Ganska kassa resultat fran manga hall, jag vet inte nar man lar sig fargerna hemma i var varld men formodligen tidigare. Vad det kan bero pa ar nog i grund och botten fattigdom. Undernaring, lite uppmarksamhet och stod hemifran eftersom att arbete alltid maste komma i forsta hand, att manga av foraldrarna sjalva inte har gatt ut grundskolan, att manga talar aymara och ofta kanske ingen spanska alls - da ar det inte sa enkelt att hjalpa sitt lilla barn med laxan, om man sjalv inte forstar. Darfor blir Chasqui en sa viktig plats for dessa barn.

I sondags drog jag och Daniel till La feria 27 de julio, El Altos fetaste marknad och formodligen stallet dar de flesta familjers inkop sker. Har aldrig varit pa nagot liknande stalle, det var som en stor affar, sjukt organiserad - med precis allting. Vi vandrade langs med biltillbehoravdelningen i sakert en kvart, helt oandligt. Varfor vi var dar, forutom for att uppleva fenomenet: vi skulle kopa bollar och kritor till ungarna. Just dessa saker visade sig finnas ungefar langst bort, varfor vi vandrade i en evighet. Hittade slutligen en fotboll, en plastboll, studsbollar, kritor och hopprep. Hann aven med att kaka en trucha, sjukt god fisk fran titicacasjon, innan vi gav upp. Foljande dag pa Chasqui var succén ett faktum, efter att barnen avslutat sina laxor slangde vi ut bollarna och hopprepen och aldrig har jag sett en liknande aktivitet pa centret. Det varade i timmar.




Dagen darpa ville vi vara kreativa och gjorde ovningen vi gjorde pa var forsta bildlektion med Janne; tva stora papper och massa kritor och alla fick rita vad de ville under tva minuters tid, sen rotation och fortsatt ritande pa sin grannes bild. Det uppstod stor forvirring till en borjan, kidsen verkar inte vara vana vid att fa rita fritt och ville heller inte rotera. Men efter en ganska kort stund var de i full aktion och resultatet blev tva fina teckningar som vi genast tejpade upp pa de kala och oinspirerande vaggarna. Seger!

Och pa tal om seger, idag bakade vi 100 kanelbullar i en gigantisk gasugn. Vi borjade klockan 09:00 och var klara cirka 14:00. Hela Chasqui osade kanel och hela tiden mottes man av glada miner. Som jag tidigare har konstaterat: vill man fa vanner ar det bara att baka en god kaka. Efter laxlasningen blev det saledes mjolk och bullar till varenda unge samt anstalld och jag tror vi har haft var mest populara dag har idag. Dock sparade vi kanske 40st, nagra till morgondagens besok Gunilla samt resten till det besok vi ska gora imorgon kvall, namligen till NATs - Niños y Adolecentes Trabajadores - i La Paz. NATs ar en organisation av och for barn och ungdomar som arbetar. Vi besokte dem redan i lordags kvall da de hade sitt veckomote; de traffas och diskuterar igenom sina rattigheter osv, sina drommar och mal, sina liv som de i manga fall bara sjalva har makten over. Igar besokte vi dem igen och samtalade lite med en kille som jobbar som skoputsare, han berattade om sin vardag, om sin historia som gatubarn, hur han hade gatt pa droger for att slippa frysa och kanna hunger, hur han lart sig om sina rattigheter genom NATs och hur han har en drom om att bli tandlakare, en drom han sakert kommer uppna. Han berattade hur allt borjade, hur de var ett fatal barn som samlades pa pradon, en stor central gata i La Paz, och hur de borjade samtala och snacka ihop sig. Hur de bestamde sig for att fran och med nasta dag putsa skor for 1 boliviano och inte mindre. Nu putsar alla for 1 boliviano, de har organiserat sig. Han talade om sitt yrke som skoputsare med vardighet, nagot han sa att han fatt genom NATs. Vid de tva tillfallen vi har besokt NATs har det aldrig varit nagot tal om att det ar synd om dem for att de jobbar, de pratar om det som en accepterad situation samt alla ar eniga om att alla ar "sina egna livs arkitekter", att bara de sjalva kan andra pa sina situationer samt att har man ett mal sa maste man kampa for det. Hela tiden kom det kloka ord ur allas munnar. Deras ogon bar pa manga erfarenheter och de berattar garna verkar det som. Eller ja. Efter en stunds tystnad: att vinna fortroende. De yngsta medlemmarna i NATs ar 5 ar.
Imorn ska vi dit igen for att bjuda pa svenskbullar och kanske fa hora fler historier. Vilken grej, helt otroligt.

Vad hander annars, jo de haller pa att gora om vagen utanfor vart hus vilket innebar att alla som bor pa gatan hjalper till att banda upp stenar. Ok inte vi da for vi har fullt upp med annat, men var kara mamita Feliza och ovriga boende i vart hus. Vi trivs for ovrigt valdrigt bra dar vi bor, det ar jag och Daniel, var mamita, Junior som ar 15 ar, Flora som ar 26, hennes snubbe som kor minibuss hela tiden och deras 5ariga son Kevin som hela tiden vill visa oss alla sina skolbocker. Vi har ofta ganska kul. Just nu ar enda boendeproblemet att nyckeln till toaletten och duschen varit bortslarvad sen snart knappa veckan. Vad som finns istallet ar ett skjul med ett hal i marken pa innegarden. Helt ok men duschen som hanger dar over kanns pa nagot satt inte helt ratt. Kanns inte som att man skulle bli renare av att ta en dusch dar. Vi fragar om nyckeln ibland men resonemanget verkar vara att den kommer fram nar den kommer fram. Ok visst, vi vill inte klaga eller sa. Duschar i La Paz nar vi ar dar ibland. Har varit i La Paz valdigt ofta pa senare tiden.



ovan: var mamita

Ok nu ar klockan 19:30 och vi maste verkligen lamna Chasqui for dagen, hoppas pa en god maltid dar hemma - har levt pa kanelbullar hela dagen och det borjar kannas trist. 

Tills vi ses!
Jonna & Daniel