En forsta halsning fran Cochabamba
Tidigt i tisdags morse intog jag, Magdalena, tillsammans med Carin staden Cochabamba. Har ska vi nu spendera vara tre projektveckor och sa har langt kanns det som att det kommer bli tre intressanta och valfyllda veckor. Vi har fatt flytta in hos familjen Oruño i Alto Buena Vista som ar ett av de fattigaste omradena i Cochabamba. Alto Buena Vista erbjuder just det som namnet antyder; vacker utsikt pa hog hojd. Den ar inte bara vacker, den ar otrolig! Vi kan blicka ner over skolan Atiy dar vi idag borjade var praktik. Vi kan faktiskt blicka ner over hela Cochabamba..
Jag och Carin delar pa ett litet rum som mer eller mindre bestar av tva sangar. Vi har tagit med vart valfungerande sambo-boende fran Billstromska hit till Cochabamba, sa vi trivs riktigt fint i vart lilla krypin. Det ar alltid lika trevligt att hora Carin ge ifran sig ett hjartligt skratt och lite mummel i somnen, skont att veta att hon har det bra, aven nar hon sover.
Familjen ar jattetrevlig och vi blir minst sagt matta och belatna nar mamma Helen gor sina frukostar och luncher. Standarden ar i allmanhet battre an vad vi forberett oss pa har i Alto Buena Vista. Det finns visserligen inget rinnande vatten, men som de valfungerande sambos som jag och Carin ar har vi med hjalp av den gammalmodiga hinktekniken tvattat haret pa varandra. Det fungerar bra, likasa tvattningen av klader á la tval i balja, vilket vi med stor entusiasm sysselsatt oss med idag.
Vi har traffat hollandska Anna som ar var handledare varje dag sedan vi kom hit. Hon kor oss fram och tillbaka, overallt, med sin vita minibuss som har helt underbara neonsaten i rosa, gront, gult och orange. Anna ar en entusiastisk, sprallig och valdigt hjalpsam sjal som vi kanner kommer vara valdigt betydelsefull for oss har pa praktiken. Hon har skjutsat oss den drygt halvtimmeslanga bilvagen upp till Buena Vista fran centrum tva kvallar i rad, och det ar nog den hoppigaste och minst "vag-lika" vagen jag nagonsin akt pa. Jag skulle vilja satta stark Whiplash -varning pa den. E4:an kommer vara som den finaste sammet for satesmuskeln nar man kommer hem..
Idag var som sagt forsta dagen pa skolan, forsta praktikdagen. Vi blev efter ett tag placerade i biblioteket dar det pagar stodundervisning hela dagarna. Mellan 15 och 20 elever kommer dit at gangen, da fran samma arskurs/niva. Aldrarna i arskurserna kan dock skifta nagot eftersom arskursen barnet gar i beror pa vilken niva barnet befinner sig pa. De som kommer till biblioteket ar barn som behover extra stod i undervisningen, och eftersom det ar stora klasser verkar extraundervisningen som bedrivs i biblioteket vara valbehovd. Jag och Carin kanner ocksa att vi kommer val till nytta harinne eftersom Nerda, lararen som haller i dessa lektioner, annars ar ensam med alla dessa barn. Nerda som blir som verkar bli som en extra handledare for oss ar valdigt oppen for forslag fran mig och Carin, sa vi har fatt ganska fria hander angaende vad vi kan gora av dessa lektioner i biblioteket. Vi ska se till att ta vara pa det och planera lite aktiviteter av alla mojliga slag; lekar, ovningar och en och annan temalektion.
I skolan och biblioteket kommer vi att vara till kl 12.30 om dagarna, da barnen slutar. Efter det kommer vi att ga hem (vilket for ovrigt innebar en "skaplig" bergsbestigning, nagot vi pustande och smatt chockade erfarade idag..) for att ata lunch med familjen. Sedan kommer vi ater ga tillbaka till skolomradet dar det alldeles intill finns ett halsocenter, dar man aven bedriver eftermiddagsaktivitet for ett antal barn som annars skulle ga hem till valdigt trakiga forhallanden, sa som ett tomt hem eller ett hem dar en alkoholiserad foralder vantar. Har kommer vi efter vad vi forstatt kunna umgas och leka med dessa barn, spela spel eller ha sago- och filmstunder. Detta har ju bara varit forsta dagen, men vi har i alla fall fatt ett forsta intryck av vad vara veckor har i Alto Buena Vista kommer kunna innehalla. Vi far aterkomma allteftersom om vad vi astadkommer under de veckorna som foljer.
Jag hoppas att alla ni andra har haft en lyckad start pa era respektive projekt, och att ni tar hand om er ordentligt!
Massa varma kramar till er fran bade mig och Carin, och aven till alla er darhemma som troget foljer oss och var resa!
//Magdalena, aven kallad Maggan
Sista timmarna i Sucre...
Drygt tva veckor med intressanta studiebesok, utflykter - och spanskstudier - i Bolivias formella huvudstad Sucre gar mot sitt slut. Det ar svart att avgora om man ar helt beredd att lamna staden och skolan, La Academia latinoamerikana, eller inte. A ena sidan har man hunnit bygga upp en del rutiner med ett fast skolschema varje dag. A andra sidan kanns det som om tiden ar inne att rora pa sig och paborja praktiken pa riktigt, med de nya platser och nya vardfamijer detta nu medfor.
Det ar ocksa svart att bestamma sig for om man tycker om staden Sucre eller inte. Att tycka om en stad torde bygga mycket pa att man tycker om dess invanare och de moten som uppstar. I viken affar eller restaurang man gar in i, ar manniskorna trevliga och tillmotesgaende (atminstone enligt min uppfattning; ¡Pase! ¡Pase!) Samtidigt bar man pa vetskapen att en stor del av Sucres invanare hyser samstamminga asikter om presidenten, om Bolivias ny konstitution och om andra manniskor, framst sadana ur ursprungsbefolkningen. Jag har inte hort med min vardfamij rent ut hur de staller sig i politiska fragor, men det framgick harom dagen med all onskvard tydlighet hur de ville se presidenten, efter att denne gjort ett av sina tv-framtradanden. Annat att ta stallning till, ar de sa vanligt forekommande hembitradena, som ges order mitt framor ogonen pa en och som inte far sitta med vid koksbordet.
Det gar inte en dag utan att man jamfor olika saker, oftast utifran ens egna utgangspunkter och referensramar. Man glommer latt bort att ta andra manniskors perspektiv. Vi kanske upplever vad som anses helt normalt och naturligt. Darmed inte sagt att man maste acceptera det...
Darutover har man att fundera over sitt forhallningssatt infor alla de manniskor, inte sallan en mamma med ett eller flera barn, som kommer fram och stracker ut en hand. Skall man ge? Vad skall man ge? Tjanar det nagonting till att ge bara en eller nagra stycken? Det ar fragor som vi i DUR diskuterade vid ett flertal tillfallen under hosten och som nu ar pataglig verklighet, varenda dag.
El Carnaval ar nu inne pa sitt tredje dygn. Vattenkriget pagar med bibehallen intensitet och nagra av oss borjar bli ordentligt trotta pa att standigt blotas ner av vattenballonger eller skum. En feg variant ar att genom bilrutan avfyra en vattenballong pa dem som befinner sig pa trottoaren. En klen trost ar att solen varmer starkt - dagstemeraturen ligger stadigt en bit over tjugogradersstrecket - och att det nastan inte blaser nagonting. Andra i gruppen (en annan) har emellertid fatt blodad tand och tanker rusta sig ordentligt infor karnevalens sista dag... man anar den industri som byggs upp kring karnevalen, med tanke pa alla de vattenballonger och skumsprayflaskor som saljs. Dartill ser vanligt folk en lukrativ verksamhet i att slapa ut en vagn och en vattenbalja och salja fardigfyllda ballonger till krigslystna forbipasserande. Jag hittar dem i kort sagt vartenda gathorn.
I kvall (mandag) antrar tva av oss bussen till Cochabamba. De tva som skall fardas hela vagen till Isla del sol fick ge sig av redan igar. Vi som aterstar kliver pa nattbussen till La Paz. Om allt gar som det skall (bussresorna i sig kan innebara ett oforutsagbart aventyr), befinner sig varje praktikpar /-grupp fran och med onsdag pa olika platser i Bolivia for nagra veckors tid framover.
Halsar Daniel
Vatten kriget !
Jag fick vara med om en liten hemsk upplevelse, nar jag skulle ga hem sjalv, sa kom det ett carneval tag och da var det en kille kom fram till mig och holl fast mig och slangde en vatten ballon i ansiktet pa mig, det var inte sa trevligt.
Det finns manga som slanger vatten ballonger ifran bilar och ifran ballkonger sa slanger det vatten hinkar, man blir blir mycket blott. Alla i klassen har blivit blotta, man far val ta seden dit man kommer. Det ar en upplevelse som man kommer att komma ihag for livet.
Kram Petra
Gott och blandat
I dag har det varit vatten krig i staden, det var en mycket intressant upplevelse for alla i gruppen.
vi dansade i ett karnevaltag runt i staden, vi fick vatten pa oss, ganska mycket vatten. innan vi gick ut pa gatan sa hade skolan en ceremoni som alla deltog i. Ceremonin bestog av att man skulle offra majs dryck till pachamama,dessutom skulle man dricka lite sjalv av drycken.
I sodags gick hela gruppen pa en incaled , det var en mycket intressant resa dit eftersom bussen fastnade tva ganger i lera bade pa hem vagen och dit vagen. Vi fick hjalpas at att bygga upp vagen med hjalp av stenar, det var en mycket rolig upplevelse for alla i klassen. Utsikten var otroligt vacker och harmoniskt, dessvarre var det nagra som brande sig.
Imorgon ska nagra av oss besoka en by utan for staden, det ska bli en mycket intressant dag for oss , eftersom det ar forsta gangen som byn tar emot besokare.
Kram Petra
Potosi trip
Lordag 14 feb akte vi durare till Potosi som ligger pa 3967 meters hojd, sa det var lite sjalvklart att man inte kunde andas lika bra som har " nere" i Sucre. Vi akte med en mini buss fran Sucre runt halv atta pa lordag morgon och vi kom fram till Potosi runt elva, halv tolv tiden. nar vi kom fram fick vi traffa en foredetta gruvarbetare som skulle guidea oss runt i en av gruvorna. vi fick satta pa oss "reng" klader och STORA ! stovlar och en hjalm med en lampa pa, sen var vi klara for att kunna ga ner i en gruva och titta. varan guide berattade att han varit gruvarbetare fran 13 ras alder men sedan slutat runt 18 ars alder for att det ar bade farligt och ohalsosamt att jobba nere i en gruva. Sa nu sysslade han med att guieda folk i gruvorna istallet och det hade han gatt i nagra ar. dt var en valdigt trang och svart gruva vi fick besoka,det var vatten pa marken som nadde nasta upp till aken pa en sa det var bara bra att man hade sina STORA stovlar :P nar vi kommit in en bit kom vi fram till tito som ar harskaren under jorden, som vaje manniska som besoker lr ska jobb ai gruvan maste be och fraga om lov att vara dar nere. varan guied visade hur en vanlig liten bon cermoni gick till och inann vi fick in i gruvan hade vi oxa kopt med oss coca blad for att offra till tito och oxa ge till gruvarbeterna som jobbade dar nere. jag maste tyvarr erkanna att ja efter ca 15 min gick ut fran gruvan for ja fick svart att andas och mina ben vad gummi, vilket var valdigt synd eftersom det guiden berattade var valdigt intressant. men i en gruva har ja nu varit ï allafall, det var en upplevelse trots att den vara bara nagra min. men ja va inte den enda som gick ut sa fort ja hade med mig nagra folje slagare :P
efter besoket i gruvan fick vi en runt tur pa stan och fick hora lite historia dar oxa. Mitt pa torget fanns en stay av frihetsgudinnan som man forst trodde var exakt likadan som den i New York, men om man gick fram och tittade pa den ordentligt sag man att hon hade bar over kropp som stod for Pacha Mama = Moder Jord. Det var nagot nytt for oss alla.
varan heldags uttflykt till Potosi var lyckad och vi anlande ca 23.00 i Sucre igen, alla lika trotta och nojda.
Det var allt fran mig, untill next time
Julia
SAN PEDRO
Det ar inte dagsfarska nyheter direkt, men anda nagot vart att beratta om.
Vi delade rum i La Paz, Madde, Tinnice och jag. Dagen efter att vi anlant till det sa efterlangtade Bolivia, en ganska tidig gryning da vi alla vaknat av varmeslag, jag och Madde aven med en dodande huvudvark - ack, dar fick vi for att vi kvallen tidigare malligt konstaterat att vi undkommit precis alla hojd- samt jetlagsymptom - slanger Tinnice ur sig en av mig mycket vantad fraga: "Jag tankte dra till San Pedro, ska ni med eller?"
Fakta: for er som inte vet ar San Pedro Bolivias storsta fangelse, uppskattningsvis det tuffaste fangelset i Sydamerika enligt uppgift pa wikipedia.se (inte varldens sakraste kalla, men jag ar ar beredd att tro den). Fangelset ligger i La Paz. Under hostterminen laste samtliga i klassen boken "El Choco: svensken i Bolivias mest okanda fangelse", en bok jag kan rekommendera alla som vill lasa om en fantastisk historia. Boken ger dessutom en bra bild av Bolivia. Naval, Jonas, mannen som boken handlar om, besokte oss sedan strax fore resan och berattade mycket oppenhjartligt om sin tid som fange pa San Pedro; jag tror han lamnade precis ingen oberord.
Tva manniskor som tycker mycket synd om sig sjalva pga huvudvarken svarar utan att tveka: JA. Sa beger vi oss.
Vi vandrar utan nagon som helst vagbeskrivning, fragar en ny person vid varje nytt kvarter: "Hej, vi letar efter San Pedro, vilket hall skall vi ga at?", och det kanns som att vi gar ganska lange. Vi gar rakt igenom gronsaksmarknaden smockad med cholitas (vad ursprungskvinnorna kallas) sittandes med sina grodor. De ar lugna och hemskt vackra, ropar inte efter oss att vi ska kopa deras enorma mangos och avokados - det ar en harmonisk stamning, vilket jag finner ganska ovanligt for att vara pa en enorm marknad. Vi turas om att ta taten och sicksackar oss fram bland pumpor, papayas, paprikor och potatis; bland barn och gamla; man och kvinnor. Solen steker ganska bra och allt ar sa fullt av farger att det far mig att nastan tappa andan - andan tappar jag for ovrigt bokstavligen i en uppforsbacke utan synligt slut. Pa 4000 meters hojd ar allt under andra forutsattningar och en backe ar ett fyspass. I alla fall for en svenne som jag sjalv.
Sista gangen vi fragar efter San Pedro svarar oss en gammal kvinna: "det ligger precis dar nere, alltihop: kyrkan, torget och fangelset", ok tack, vi vandrar ner for backen (ner ar helt ok) och ser mycket riktigt kyrkan, torget och.. vilket ar fangelset? Inser plotsligt att jag kanner igen den malplacerade granen som svajar inifran en byggnad. San Pedro. Moment of truth.
Sa korsar vi gatan och gar pa trottoaren langs med fangelsets framsida. Vi svassar varldsvant forbi den bevapnade entren, jag tror vi alla inser att det ar fel plats att se radd ut pa, och mots sedan av en enorm grushog. Ok, vi gar over pa andra sidan igen, tar varsitt kort pa San Pedro och jag hinner tanka att allt kanns historiskt av nagon anledning innan vi blir uppraggade av en man som inte presenterar sig, men erbjuder oss en guidad tur i fangelset. Spontan kansla: Stick hombre, vi tittar bara. Marker dock genast hur Tinnices ogon vaxer - saklart vill hon ga in.
Vi lyssnar till mannens foredrag om hur det hela skulle fungera rent praktiskt och svarar med att vi nog ska ga och satta oss pa en av de grona bankarna ett tag, det finns saker att diskutera.
Ok, jag kanner mig radd av naturlig anledning, Tinnice ser faran som utmaning och Madde? Madde tar ett djupt andetag och meddelar att hon ar pa. Jag hade raknat med att Madde skulle avboja precis som jag sjalv, goddammit! Det blir tal om att jag ska ta hand om vardesakerna medan de andra gar in, jag forsoker resonera med mig sjalv. Omojligt. Ingen kontakt med mig sjalv. Hor mig saga att jag ar pa, jag vill val inte dra runt med massa vardesaker medan de andra entrar portarna till SP. Eller?
Genomgar en ganska hemsk fas av beslutsangest igen, Madde och Tinnice ar snalla och meddelar mig att jag far gora som jag vill. Tack. Jag hinner tanka att jag hajar hur grupptryck kan stalla till med skit och hur latt det kan vara att falla i fallan. Sen far jag plotsligt kontakt med mig sjalv och beslutar i enighet att jag ska ga in pa SP darfor att jag vill, darfor att perspektiv ar mitt mal med den har resan.
Sa betalar vi 200 bolivianos (200 SEK drygt), gar igenom nagra lama larmbagar och fors till ett litet rum dar vi lamnar alla utom Tinnices kamera. Det kostar att ha med sig en kamera in, plus det innebar minskad sakerhet. Vi resonerar att det racker med en, skriver vara namn pa en lista och far sedan ett nummer skrivet pa var hogra arm. Jag ar nummer 5. Besokare nummer 5. Vamos! Vakterna laser upp gallergrinden och vi gar in. Vakterna ar kvar pa utsidan. Vi fors upp for en (eller flera?) mycket smala trappor, jag forsoker uppfatta omgivningen men maste koncentrera mig pa stegen. Hjartat slar. Vi ar alltsa inne pa ett farligt fangelse fullt med fangar, utan vakter. Vi kommer upp till ett stalle med utsikt over stora delar av SP, dar star aven nagra andra turister och var guide - Oscar. Oscar ar en ganska nerpundad argentinare pa kanske 60 bast. Han ser sliten ut. Under turens gang fragar vi honom aldrig varfor han ar dar, det kanns inte lagligt - men formodligen har han smugglat. Vi fragar heller inte hur lange han ska stanna dar. Han namner att han har barn, ganska manga verkar det som, samt att han har rest ungefar varlden over. Han sager att Berlin ar en underbar stad och jag maste tanka att han ar en man som vet. Han talar spanska, engelska, franska och tyska. Han har varit i Uppsala.
Oscar drar lite allman fakta om fangelset: avsett for 500, bebott av drygt 1500; berattar lite om hur livet funkar darinne, att det finns olika avdelningar, att din overlevnad beror pa hur mycket stalar du har. Vi kanner igen det mesta han sager, efter en bok och en forelasning ar man ganska palast. Vi fragar om han minns Jonas. "El choco? Yeah I remember him. I heard he wrote a book."
Sa borjar rundturen och jag tanker att det hela ar galet - att vi ar turister som frivilligt betalar pengar for att spatsera runt inne pa ett farligt fangelse. Ja. Han sager att det ar bast att vi koper lite godis forst, barnen kommer inte bli glada annars. Just det, barnen. Hade helt glomt bort barnen. Manga av fangarna har sina barn med sig inne i fangelset, de har ingen annan stanns att ta vagen. Fangelset eller gatan, man kan fraga sig om det senare kanske anda inte hade varit det basta?
Vi gar till en kiosk. Som Jonas sa under forelasningen: pa San Pedro finns allt. Aterkommer till detta senare.
Sa med varsin godispase foljer vi Oscar upp och ner for trappor, igenom langa korridorer, ut pa oppna gardar. Hela tiden med "el grande Katari", en stor fange som blivit utsedd till livvakt samt en annan man tatt efter oss. Vi kikar in i endel celler, halsar pa endel fangar, pratar med nagra barn. Ger en kola till varenda unge vi ser.
Det ar en lugn stamning inne pa fangelset, folk pular med lite olika saker: tvattar, fixar kak, hanger, spelar biljard, stadar.. Precis som Jonas meddelade ar det som ett eget litet samhalle. Det finns restauranger, affarer, olika typer av verkstader. Det finns frisorsalonger. Australiensaren, vars namn jag glomt, som var med passade pa att klippa sig under rundturen. Loco. Oscar upprepar Jonas ord: fangelset ar en helt annan plats pa natten, da andras precis allt. Vad som pa dagen kan vara stallet dar barn spelar boll kan pa natten vara platsen dar nagon mister sitt liv. Nagon som inte kan betala sina skulder, nagon som inte har tur.
Vi halsar pa i en cell dar en man fordriver tiden, samt forsorger sig sjalv, genom att tillverka modellbilar av platskivor. Ett otroligt hantverk. Vi stannar en stund och beundrar men kan tyvarr inte kopa nagot da vi verkligen spenderat de sista slantarna pa godis. Hade vart besok pa San Pedro varit planerat sa hade vi kunnat ta med mer saker till barnen, kunnat stodja nagons liv dar inne. Jaja.
Vi staller manga fragor och far svar, jag minns dem inte sa val. Oscar berattar flertalet historier, han ar en person som tycker om att beratta - lange. Anmarkningsvart ar att han avslutar varje langt uttalande med "this is just my opinion, that's all". OK? Nagot han upprepar flertalet ganger under turen: "We are in the center of the indian mines" samt "You have to understand, a prison is always a cave of bandits". Forsoker hanga med i hans luddiga historier men forlorar mig i omgivningen, i fangarnas ogon och barnens spring. Var ar jag?
Turen varar i drygt tva timmar, tiden forsvinner och intrycken blir valdigt bestaende. Jag fragar om vi kan komma tillbaka och lamna klader och saker till barnen. Visst kan vi det. Far ett namn pa en man jag kan fraga efter, han har sjalv ett barn dar inne, han ler tacksamt. Jag ar naiv och tanker att visst kommer barnen att fa sina saker. Gunilla upprepar sedan var Jonas sagt, vad jag glomt: pa San Pedro kan man inte lita pa en sjal. Varfor ska jag alltid tro sa gott om allt och alla? Hur som helst tanker jag att det ar storre chans att barnen far nagot om vi lamnar nagot an om vi inte lamnar nagot alls. Planerar atervanda till i alla fall entren nar vi atervander till La Paz. Jag vet inte om jag kommer ga in igen. Jag vet inte om jag vill.
2 timmar pa San Pedro var en resa till en annan varld. Jag ar glad att jag inte ar den del av den.
Jag tror vi ser sa glada ut for att vi inte visste hur vi skulle se ut?
---
Under veckan som gatt har vi besokt en hel del intressanta stallen, bland annat en kvinnoavdelning pa ett fangelse. Alla dessa besok har gjort stora intryck pa oss alla, det ar inte latt att mota utsatta manniskor; att hora deras historia och nastan kanna deras misar. Vi kanner oss nog alla valdigt otillrackliga, en svarhanterlig kansla. Varmande ar dock hur val mottagna vi har blivit precis overallt. De vill att vi ska se hur de har det, de vill visa sin verksamhet och de vill prata om sina oden. Och vi lyssnar. Vi lyssnar och forsoker ge respons. Vi ler och vi tackar for att de delar med sig. Nar vi lamnar far vi pussar pa kinderna och kramar som kanns som inga kramar forr. De sager: ta mig med till ett vardigare liv.
Det var allt for nu, ha det bra alla!
/Jonna
Sucre 12 februari
Nu ar vi inne pa fjarde skoldagen och allt rullar pa - i lite for hog hastighet, kanske. Vi hade bestallt fyra olika studiebesok och alla dessa fyra rakade hamna i denna forsta vecka. Det innebar att vi har haft ett tufft schema anda sedan vi kom. Skolan borjar kl 8.15 och haller pa till 12.10. Alla grupper ar sma, en del med bara 2 elever, och det innebar att man maste vara valdigt alert hela tiden. Sen har vi lite snabb information oss emellan och sen gar alla hem till middagen, som alltid ar treratters. Sen samlas vi igen halv tre for studiebesok. Dessa har hittills varit mycket val forberedda och vi har blivit otroligt val mottagna, bade i tisdag pa kvinnofangelset och igar pa kvinnojouren. Men det ar mycket starka intryck och mycket information och allt ar pa spanska, och vi har dessutom fatt mojlighet att sitta ner och prata med kvinnorna pa bada stallena. Pa kvallarna erbjuder skolan ytterligare aktiviteter; igar var det boliviansk matlagning (nagra i klassen var med och tyckte det var bra), ikvall ar det nagon slags volleyboll och imorgon salsa. Lagg till lite hemuppgifter till det sa forstar ni att trottheten borjar komma lite. Man maste naturligtvis inte vara med pa kvallsaktiviterna, men det ar svart att avsta fran saker som ar roliga. Som tur ar sa har ingen blivit sjuk, aven om halva ganget borjar kanna av att magen protesterar lite mot allt det ovana.
Trots att jag inte deltar i undervisningen sa har jag haft ganska fullt upp. Miriam, som jobbar pa skolans kontor och ar ansvarig for studiebesok och volontarverksamhet, har tagit med mig pa olika marknader for att hitta lampliga saker att kopa med till de stallen vi har besokt. Till kvinnorna pa fangelset kopte vi lintyg, akrylfarg och penslar. De hade onskat sig det, eftersom de ska fa en kurs i maleri for att kunna gora vackra saker och salja. Nar vi kom dit var det dels en anstalld som tog emot oss, men vid sin sida hade hon en annan kvinna som var lite taleskvinna och boss for sina medfangar. Mycket valtalig och rar. Hon var mycket tacksam for gavorna och foreslog att "ledningen" skulle ta hand om gavorna tills kursen borjade. Bra, tyckte vi. Sen nar vi pratade enskilt med nagra av de andra fangarna berattade de vad som brukar handa med gavor: "Kommandoran" tar hand om rubbet, sen kanske nagon utvald far del av det, resten forsvinner, sa att saga. Sa med mycket lirkande fick jag dem att hamta tygerna igen och eleverna fick dela ut exakt lika mycket till var och en av fangarna. Dessa blev mycket nojda! Med Jonas Andersson, El Choco, i farskt minne har man ganska latt att forestalla sig hur det kan ga till inne pa ett fangelse med utsvultna och frustrerade manniskor... Trots allt elande vi fick hora om sa var det mycket glada miner och alla stallde glatt upp pa ett harligt gruppfoto med alla oss. Det fanns en liten tjej pa 4 ar som bodde pa fangelset med sin mamma. Till henne hade vi med ett litet kit med frisorgrejer, malarbok och farger. Hon var jattecharmig och provade bl a Maggans bautakamera och tog sakert 20 bilder.
Till Kvinnojouren hade vi med varma klader till barnen och rejalt med hygienartiklar till deras mammor. I gengald blev vi bjudna pa jattegoda empanadas och en slags majskram med frukt i. De har en bra verksamhet dar och kvinnor kan soka sig dit nar som helst pa dygnet och fa gratis hjalp. Av all information vi fick sa var procenttalet for mangden kvinnor som utsatts for vald i hemmet det som gjorde mest intryck: hela 70%!!! Alkoholen ar den viktigaste faktorn, men aven el machismo. Idag ska vi besok ett fritidscenter i ett mycket fattigt omrade och se hur man arbetar med barn och ungdomar dar. Jag och Miriam har kopt 120 skrivbocker och lika manga blyertspennor till dem....
Nu ser jag att solen har borjat titta fram igen. Skont, for igar hade vi regn nastan hela dagen och det blir fort ganska kyligt. Och vi hade redan borjat vanja oss vid hogsommarvader. Men vi far nog vanja oss fr a vid snabba variationer i stallet.
Ha det bra dar hemma!
Halsningar,
Gunilla
En dag i Sucre
Rapport fran La Paz
Joda, vi har kommit fram till La Paz, alla ni som undrar. Flygresan gick relativt smidigt, fransett (sedvanligt) krangel med bagagehanteringen. Alla lyckades emellertid ta sig igenom otaliga passkotroller och vi befinner oss for tillfallet pa ett trevligt hotell i staden, dar vi vilar upp oss.
I tre taxibilar (givetvis gjorde vi upp om priset INNAN vi satte oss i bilarna) tog vi oss fran flygplatsen i El Alto langs de slingande bergsvagarna med dess vidunderliga utsikt, ned till La Paz. Ja, taxiresan utgjorde denna tjugo minuter langa taxiresa utgjorde den absolut varsta delen av resan...
Man har fullt upp med att bearbeta alla intryck som landet och kulturen bjuder pa. Luften ar inte sa svar att andas som vi befarade, men visst far man sig en slang av yrsel da och da. Att ta sig upp for en vanlig trappa, eller att for den delen mer eller mindre klattra upp for for nagon av La Paz branta gator, gor dock att hjartat bultar pa i snabb takt ovanligt lange. Nagra har ocksa stoppat i sig hojdsjukepiller for att rada bot pa yrseln. Ja, det ar manga faktorer som bidrar till att man har lite svart att tanka snabbt och att fatta rationella beslut: den langa resan, tidsskillnaden, alla intryck m.m.
I ovrigt ar vadret sommarhett, atminstone igar, fredag, och mer an sa; solen brande riktigt intensivt och att smorja in sig med solskyddskram ar darfor ett maste. Vi har just svalt frukosten har pa hotellet och vi far se vad vi kommer att ta oss for under dagen. I kvall vid halvsjutiden beger vi oss ut pa resa igen, men den har gangen medelst buss. Vi tar nattbussen till staden Sucre, dar vi skall installera oss hos vara forsta vardfamiljer for att pa mandag borja spanskstudierna.
Hoppas att ni njuter av sportlovet dar hemma,
Halsar Daniel
Carin & Maggan rapporterar inför avresan
Klockan 12.45 svensk tid (06.45 lokal tid) är det meningen att vi alla, mer eller mindre pigga, ska kliva av, på flygplatsen El Alto i Bolivias huvudstad La Paz. Detta om allt flyter på som det ska såklart, vilket vi ju hoppas på.
Först väntar två veckors spanskastudier i staden Sucre där vi kommer i varsin lokal familj.
Sedan är det praktiken som väntar. Vi, Magdalena och Carin, åker till staden Cochabamba som ligger på lägre höjd (drygt 2000 m.ö.h i jämförelse med strax under 4000 meter i La Paz) och därmed kommer vi få chans att andas mer syre och njuta av ett lite varmare klimat. Det kommer vi säkerligen uppskatta..
Praktiken ska verkligen bli jätteintressant, vi ska vara på en skola i det fattiga området Alto Buena Vista som ligger i utkanten av Cochabamba. Här kommer vi båda bo tillsammans i en familj vars barn går i just denna skola. Vi kommer att få hjälpa till där det behövs, hålla i några egna lektioner och agera hjälplärare. Vi kommer självklart samla in så mycket information och intryck som det bara går under vår vistelse där genom att prata med människorna vi möter, både barn, lärare och andra som vi kommer i kontakt med.
Mer exakt vad våra praktikveckor kommer innehålla är svårt att säga innan vi är på plats och har möjlighet att se vad som kan och behövs göras, så vi får återkomma och berätta mer allteftersom om vad som händer hos oss i Cochabamba.
Innan vi tackar för oss, vill vi passa på att tacka alla som har bidragit till att vi nu har 8000 kr (!) att ta med oss och fördela på de fem olika projekten vi kommer åka till. Stort tack till alla er som engagerade sig i vår öppna scen, utställning och skänkte pengar till vår insamling. Det är otroligt uppskattat!
Nästa gång ni hör ifrån oss, så är det från Bolivia.
Svårt att inse, men så är det.. Ha det riktigt bra allihop!
Saludos de Magdalena y Carin
Hälsning från Jonna o Daniel
På 4000 meters höjd, i miljonstaden El Alto, kommer vi, Jonna och Daniel att bo och göra praktik efter de två första veckornas språkstudier i staden Sucre. Ja, boendefrågan i El Alto... det är tisdag den 3 februari och vi väntar fortfarande, med spänning, på vilken familj vi kommer att bo i. I Sucre däremot, tycks alla ha fått namn på, och adress till, sin värdfamilj, så åtminstone de första veckorna är klara vad gäller boendet.
El Alto är också staden vi kommer att landa i under fredagen om allt går som det är tänkt, med passkontroll, väntan, fingeravtryck, tull, väntan, inresetillstånd, åksjuka, väntan, bagage, allmänt virrvarr, flygplansbyte, väntan...
Det första som kommer att möta oss är ett kraftigt reducerat syreintag med tanke på den höga höjden och höjdsjukan kommer därmed att vara ett faktum. Vi kommer att få vila ut och acklimatisera oss på ett hotell i huvudstaden La Paz nedanför El Alto innan avfärd med nattbuss mot Sucre, en resa som faktiskt, enligt uppgift, inte tar mer än tolv timmar. Ja, att genomleva - eller genomlida - resan med humöret i behåll får ju ses som ett stort steg och ett mål i sig.
hälsar
Daniel och Jonna
